Idag är första dagen på resten av mitt liv

Jag hade faktiskt bestämt mig. Det var inte meningen att jag skulle "se" vad som händer. Att fundera på saken var inte ett alternativ.

Men oj vad han låg på. Och fast jag hade bestämt mig och inte trodde på det längre, lyckades han övertala mig. Han har pratat. Han har tröstat, klappat, kramat. Förstått, förklarat, försäkrat.

Nu tror jag på det här, det måste jag, annars hade jag inte kunnat ge det en chans till. Oj vad det var svårt att bestämma sig för att tro en gång till. Men. Jag kunde inte motstå.

Jag har varit hård, bestämd och inte skrätt orden. Befriande. Och att det har funkat, har varit ett bevis i sig. Jag ska hålla i det, räkna med det. Charlotte med skinn på näsan är tillbaka. Med grynet som förebild: Ta ingen skit!!!!!!!


Jag älskar min kille.

Tåg

Igårkväll satt jag hemma ensam och surade över vad som verkade bli ännu en helg av händelselöst innesittande, med regelbundna suckar åt det grå. Helgslöseri! Men så frågade en av mina käraste vänner, som jag träffar alldeles för sällan, om jag inte skulle komma till malmö och umgås med henne och tjejerna. Fantastisk idé. Jag bokade en tågbiljett och nu sitter jag här. På väg. Det är ganska mysigt att åka tåg med en kopp te och härlig musik i lurarna. Idag bryr jag mig inte så mycket om grådiset.

Idag sken solen i några minuter. Underbart. Jag tror inte vi har setts på två veckor och jag har verkligen saknat den.

Detta gråa överallt. Jag tänker för mycket, det går inte att låta bli.

Jag känner lättnad och samtidigt känner jag en enorm saknad.

Skit skit skit

Det är grått ute och blötsnön vräker ner. Jag är sur, arg, ledsen, besviken. Anders vill/kan inte resa.

När vi var i australien för snart ett år sedan så sa vi bestämt att dit ska vi åka nästa år igen. Så sen i januari har jag varit inställd på att göra en stor resa i början på nästa år. Vi har pratat och drömt om denna resa sedan dess. Vi har varit slöa med att ta tag i det. Planera vart vi ska, vad vi ska göra, och framförallt boka resan. Men jag har inte haft några tvivel på att det blir en resa i januari.

I helgen tog jag tag i det, satt i timmar och surfade runt och letade information. Planerade en rutt, gjorde en detaljerad budget, kollade flygpriser och skickade iväg förfrågningar till ett dussin resebyråer. En av resebyråerna kom med ett toppenförslag, bra mycket billigare än vad vi vågat hoppats på. Jag kunde knappt bärga mig till Januari.

Men. Och detta är världshistoriens största men. Jag fick idag veta att Anders inte har råd att resa i januari. Jag har sparat i ett helt år, jag är stenrik. Men han vill inte resa för mina pengar.

Jag måste resa i vår, annars bryter jag ihop. Det har motiverat mig att snåla, snåla, snåla och spara, spara, spara. Men jag vill ju resa med Anders. Dels för att han vore min perfekta resekamrat. Och dessutom. Ska jag leva utan min kille i tre månader? Otänkbart. Jag vill inte det. Jag led verkligen de tre månaderna han var i sälen i våras, och då träffades vi ändå en hel del. Jag vill inte göra om det.

Så. Två alternativ som är otänkbara

1. Låta bli att resa i vår

2. Sakna Anders i tre månaders.

Det värsta av allt i denna vånda är tidspressen. Jag måste bestämma mig fort. Den kanonbilliga biljetten släpps imorgon.

Kan någon ge mig ett tredje underbart alternativ. Nu med en gång.

Fyra systrar Uebel

Idag äter jag middag i Järnforsen. Det är föräldrafritt. Mamman är i Linköping på träslöjdskurs. Pappan är som vanligt inte hemma från jobbet när han borde. Endast fyra systrar som håller låda. Vilken låda. Gud vad jag tycker om dem. Onödigt att försöka beskriva alla roliga situationer som uppstår. Alla skratt de bjuder på. Framförallt Julia. Vilken stjärna.