Student, minnen och fru Cissi

Det är skrikande studenter ute på stan varenda dag. Det är hela fyra år sedan jag åkte runt på ett flak och sjöng om hur jävla bra jag var, jag blir nästan rädd för hur fort tiden har gått. Det känns om om det kunde ha varit förra sommaren.

Jag var verkligen så himla glad den dagen. Jag skulle flytta till Kalmar dagen efter, och bli sambo. Äntligen slippa mamma och pappa som jag var så trött på då. Och som sagt, bli sambo med Kristoffer som jag bara fått träffa på helgerna under ett helt år.

Jag var dessutom så stolt över mina finafina betyg, och fina ord från alla lärare. Jag hade gått estet musik i tre år. Innan gymnasiet var jag inte speciellt musikintresserad. Jag tillhörde iallafall inte dem som sa "jag har sjungit och uppträtt i hela mitt liv". Jag valde att gå musik, i brist på annat. Var trött på skolan, och orkade inte bry mig om gymnasieval. Fast ett visst musikintresse fanns ju såklart.

Men vad jag lärde mig under dessa tre år. Jag fick lära mig att jag har en jättebra röst, fick ett super sjungsjälvförtroende, och började älska musik. Jag tyckte alla musikämnen var jätteroliga, och fick såklart högsta betyg. (Utom i ljudteknik som var boooring tyckte jag då)

Det är ändå blandade känslor det där med att ta studenten. Det sista året i skolan började jag stormtrivas i klassen. Vi var inte ens tio pers, och den sista tiden blev vi jättetajta. Det var sorgligt att skiljas från dem. Speciellt från min kära kära fry Cissi. Vi höll kontakten ett tag, träffades då och då, men nu var det länge sen.

Jag saknar henne jättemycket ibland, vi hade så himla roligt ihop, och hon är en av få människor jag kunde prata om precis allt med. Vi sa jämt att vi alltid skulle vara så nära vänner, att vi skulle hålla ihop hela livet. Önskar att det var så, jag saknar henne massor. (som jag redan sagt, jag vet)

Jag har mina aningar om att jag kanski inte alltid var så schysst dock. Jag vet inte, men jag skulle inte bli förvånad om hon kanske inte bara tänker gott om mig, com jag gör om henne. En del av mina nya kompisar här i Kalmar har gjort mig uppmärksam på mina dåliga sidor. (Emelie har t.ex. varit rak och ärlig några gånger. Och även om jag tjurat först, har jag tagit det till mig!) Jobbigt att höra, men verkligen nyttigt. Jag har blivit en schysstare, bättre, snällare kompis. Jag kan numera vara bästa tänkbara! :D

Tänka sig vad mycket känslor man kan få av att höra några nybakade studenter skräna runt i stan.