Snälla, bjud in er!

Jag sitter och redigerar bilder. Photoshop är stundvis min bästa vän, och plötsligt och intensivt min värsta fiende. Det är verkligen ett mycket bra kanonprogram och man kan det bra, men om man inte kan det så bra kan man få känslan av att det är onödigt avancerat.

Har inte "framkallat" digitalbilder på ett år, så det är hur mycket som helst! Många minnen får jag av alla bilder, just nu sitter jag och kollar bilder på regniga Sunny beach. Tokigt att det var så kul där in Bulgaria, trots vädret. Jag längtar iväg igen, en sista minuten får det bli framåt höstkanten. Tyvärr är det så att jag är så bra på att jämföra och tänka såhär:

Det kommer aldrig bli som i bulgaaaarien :(

Fast ja, jag vet. Det kan bli ännu roligare nästa gång. (kan det?) Madde kan dansa bakom täcket igen, det finns champangeflaskor och lollipops på fler ställen än i Bulgarien, och trevliga människor träffar man överallt.

Förra året när jag och Kris var i Tunisien träffade vi två mycket trevliga Göteborgare. Cicci och Emelie. De kom och hälsade på oss en gång, men sen hördes vi allt mer sällan och tillslut inte alls. Varför blir det så? Jag vill ha kvar vänner som man träffar och gillar.

Och jag vill ha vänner som säger: Jag har vägarna förbi Kalmar, ska vi ses? Jag ska ut och festa i Kalmar, får jag sova hos dig? Kan du bjuda på mat? eller kanske; får jag bo hos dig en helg. JA! Jag älskar besök, och folk som bjuder in sig själva. Var inte blyga. Det är väl perfekt att åka på semester till Kalmar och bo och äta gratis hos en sån otroligt trevlig person som Charlotte? Ta med hela släkten och alla vänner vettja, bjud in er bara!

Anders ringde igår och frågade om jag kunde hämta honom på flygplatsen kl sju på morgonen. Bra, precis så Anders! Det är ju skitjobbigt att gå upp klockan sju för att hämta någon, och de flesta hade varit alldeles för blyga för att fråga någon om det. Men jag hade gladeligen hämtat dig om jag hade haft bil, bara för att du frågade.

Nu ska vi iallafall ses i eftermiddag innan han flyger hem igen. Ta en öl och en bit mat. Mycket trevligt. Anders kan vara den gladaste människa jag känner. Han skrattar lite mellan typ varje ord han säger!

Haha. Nu blev hela detta inlägget som en stor "kontaktannons" igen. Och känn er träffade alla gamla vänner som läser min blogg. Ni alla hultsfred/Järnforsen och sånna -bor. Kanske är jag i desperat behov av folk. Känns som att alla flyttar och jag inte alls har många kvar här nu. (De som är kvar är dock mycket mycket mycket fina)