Frisyren är åt helvete

Igår var jag och klippte mig. Det var väldigt impulsivt. Jag har ju länge tänkt att det är dags, men väntat på att vetskapen om hur jag vill ha håret ska dyka upp.

Igår åkte jag iallafall ner på stan för att leta födelsedagspresent åt lillasyster. Jag hittade en pytteliten ficka på en gata mitt i stan, och backade smidigt in på den. Jag gick en sväng på stan, hittade inget och när jag kom tillbaka till bilen såg jag att jag parkerat precis utanför en frisörsalong där det stod på en lapp "idag lediga tider".

Tre minuter senare satt jag skönt bakåtlutad medan frisören tvättade mitt hår. Åh vad det är skönt.

Vi pratade lite om mitt hår, hur jag ville ha det och sådär. Jag sa att jag aldrig blir nöjd, för jag blir alltid klippt så gulligt och fint. Hon verkade förstå och jag tänkte att det här blir nog bra.

En och en halv timme senare rabblade jag den vanliga ramsan: "Ja, vad bra det blev, jag är jättenöjd, tack så mycket". (så jääävla svensktfegt!)

Nej, nöjd var jag inte, men vad ska man säga? stackarn hade ju lagt 1½ timma på det, och jag hade ju faktiskt svarat "ja" på alla ska-jag-klippa-här?-frågor hon ställt. Det var ju faktiskt mitt eget ja:ande som var ansvarigt för frisyren.

Dessutom tänkte jag som vanligt att det blir nog bra bara jag får komma hem och fixa till det som jag själv vill. Men icke. Jag ser ut att vara 35 år. Mitt ansikte är så jävla gulligt inramat med flikiga uppklippningar, och så den där fjantiga lilla luggen. Helvete! Jag ska färga det mörkt så småningom, och sen ska jag klippa till en riktig lugg. Tur dessutom att mitt hår växer så fort.

Fan, jag var snyggare förut. Alltså i långt platt slitet hår. Då förstår ni kanske.