Han är den finaste killen jag sett. Hjalmar heter han, ser ut som en liten gubbe och och klär i brunt. Idag är han en vecka och jag vet, jag har så att säga nämnt honom innan. Men jag kan inte sluta berätta om hur fin han är.
Så jädra ballt att vara en mami och en papi som de är nu, Cecilia och Henrok. Vilken känsla, den där lilla människan som alla blir totalt nerkärade i vid första anblick, kommer från oss.
Cicci och Henke är riktigt coola föräldrar. Annars kanske man kan tänka sig att par är lite "hispiga" vid första barnet, det är ju trots allt något man aldrig gjort förut. Men som sagt, de är hellugna. Har vanan inne redan efter en vecka.
Ja, en viss liten brist finns ju hos Henk. Han tänker inte på det där med snoppen. Det har tydligen hänt förr, och mycket riktigt även igår, när vi alla tre hängde över skötbordet när Henk skulle byta blöja. Henk blev nerkissad av en väl riktad stråle rakt mot papi. Ett ljudligt tjut avgick. Henke blev förvånad, "vi var ju vänner nyss" och stod mest och viftade med armarna, medan cicci slängde sig fram och täckte över snorren. Det där behöver du öva på Henrok, men för övrigt är du den coolaste nyblivna pappan jag sett.
Jag var alltså, som ni säkert förstår i Emmaboda igår. Mamma har sgat till mig säkert hundra gånger att jag inte får tränga mig på, "de har mycket att tänka på, och orkar inte med massa besök". Men det var faktiskt inte en själv-inbjudan. Cicci frågade om jag ville komma, och då tackar man väl inte nej mamma?
De är bra föräldrar på ett vis till. De säger åt mig att hålla Hjalmar, vilket är min favoritaktivitet i hela världen. Hålla bäbis alltså. Eftersom Cicci har diverse anala problem efter förlossningen och inte riktigt kan sitta ordentligt, så föll det ju sig så att jag fick sitta ordentligt istället, med bäbis på bröstet.
Tror cicci och jag satt en hel timma i soffan med Hjalle i knät och bara tittade på honom, skrattade åt hans uttryck, veck i pannan, surläpp, gäspningar. Det är så obeskrivligt häftigt att han, mindre än en vecka gammal redan har en personlighet. Man ser tydligt att Hjalle tänker saker som "men håll käften nu då så jag får sova" "hörrödu Balle, håll mig still, jag ligger faktiskt och sover". Han är lite trumpen sådär. Fast också väldigt väldigt snäll. Hörde inte ett enda litet gråt på hela dagen. Och så är han envis. Envis är nog det främsta personlighetsdraget än så länge.
Tja, jag skulle kunna skriva meterlånga inlägg om den här Hjalmar. Men nu får jag hejda mig.
Så jädra ballt att vara en mami och en papi som de är nu, Cecilia och Henrok. Vilken känsla, den där lilla människan som alla blir totalt nerkärade i vid första anblick, kommer från oss.
Cicci och Henke är riktigt coola föräldrar. Annars kanske man kan tänka sig att par är lite "hispiga" vid första barnet, det är ju trots allt något man aldrig gjort förut. Men som sagt, de är hellugna. Har vanan inne redan efter en vecka.
Ja, en viss liten brist finns ju hos Henk. Han tänker inte på det där med snoppen. Det har tydligen hänt förr, och mycket riktigt även igår, när vi alla tre hängde över skötbordet när Henk skulle byta blöja. Henk blev nerkissad av en väl riktad stråle rakt mot papi. Ett ljudligt tjut avgick. Henke blev förvånad, "vi var ju vänner nyss" och stod mest och viftade med armarna, medan cicci slängde sig fram och täckte över snorren. Det där behöver du öva på Henrok, men för övrigt är du den coolaste nyblivna pappan jag sett.
Jag var alltså, som ni säkert förstår i Emmaboda igår. Mamma har sgat till mig säkert hundra gånger att jag inte får tränga mig på, "de har mycket att tänka på, och orkar inte med massa besök". Men det var faktiskt inte en själv-inbjudan. Cicci frågade om jag ville komma, och då tackar man väl inte nej mamma?
De är bra föräldrar på ett vis till. De säger åt mig att hålla Hjalmar, vilket är min favoritaktivitet i hela världen. Hålla bäbis alltså. Eftersom Cicci har diverse anala problem efter förlossningen och inte riktigt kan sitta ordentligt, så föll det ju sig så att jag fick sitta ordentligt istället, med bäbis på bröstet.
Tror cicci och jag satt en hel timma i soffan med Hjalle i knät och bara tittade på honom, skrattade åt hans uttryck, veck i pannan, surläpp, gäspningar. Det är så obeskrivligt häftigt att han, mindre än en vecka gammal redan har en personlighet. Man ser tydligt att Hjalle tänker saker som "men håll käften nu då så jag får sova" "hörrödu Balle, håll mig still, jag ligger faktiskt och sover". Han är lite trumpen sådär. Fast också väldigt väldigt snäll. Hörde inte ett enda litet gråt på hela dagen. Och så är han envis. Envis är nog det främsta personlighetsdraget än så länge.
Tja, jag skulle kunna skriva meterlånga inlägg om den här Hjalmar. Men nu får jag hejda mig.
2 kommentarer:
Ja, och jag skulle kunna läsa meterlånga inlägg om Hjalmar... :) Ååå Cicci längtar till du börjar berätta om vad som händer i vardagen! Tänker på er alla:) KRAM p.s Salle, ring o berätta snart om alla äventyr, du är så hemlighetsfull i din blogg... Jag vill ha detaljer!! Räcker inte med ett fjuttigt sms ju... *nyfiken* :)
Jag kan också läsa spaltmeter om min fina Hjalle... Eller nja nu hinner jag inte läsa så ofta för en viss krabat har börjat visa andra mindre charmiga sidor och skriker så fort mamis tutte försvinner ur bild.. men när jag väl får sitta framför datorn en stund så är det alltid lika trevligt att läsa din blogg! Pussipuss och tack för sällskapet i måndags =)
Skicka en kommentar