Idag på morgonen grät jag en skvätt när jag cyklade till jobbet. Det var skönt. Jag kan inte säga att jag var ledsen, men jag ville gråta lite iallafall.
När jag och Kristoffer gjorde slut var jag galet rädd att jag skulle ångra mig. Jag hatar att ångra mig. Jag var så himla rädd för att jag skulle känna efter ett tag, t.ex. när han träffade någon ny, att jag gjort mitt livs största misstag. Så känner jag inte. Inte en enda gång under de här nästan fem månaderna som gått sen vi gjorde slut, har jag tvekat på att det var rätt beslut. Å herre vad jag är glad för det.
Anledningen till att jag grät en skvätt var för att jag sa hejdå till Kristoffer idag på morgonen, och när jag kommer hem ikväll har han åkt med alla sina grejer. Han har ju inte bott i Kalmar på ett tag nu, men många av hans grejer har ju ändå varit kvar.
Men nu flyttar han verkligen och det kändes lite sorgligt idag på morgonen. Som sagt, att vi inte är tillsammans längre känns helt och hållet bra. Men i fyra år har vi bott i vår lägenhet och ju verkligen haft det bra, klart att det är lite vemodigt att det tar slut här.
Men det kändes snabbt bättre igen, när jag kom till jobbet tog jag en dusch, och satte mig sedan vid ett jättefint dukat frukostbord med massor av god mat och trevliga kollegor. Det är ju så här genom hela livet, tänkte jag. Man har perioder när allt är toppebra, men man stannar inte dem för alltid.
Och så tänkte jag på hur tacksam jag är för att jag har Kristoffer kvar, och kände att jag egentligen inte har något att sörja. Han känner mig mest i hela världen och jag älskar honom lika mycket som jag alltid har gjort. Att vi fortsätter vara så nära vänner känns så väldigt skönt. Och det känns också så väldigt skönt att jag vet precis vart jag har mina känslor, att vi fortsatte vara sambos i över tre månader, utan att en enda gång "falla tillbaka". Vi vet verkligen vart vi står.
Kristoffer Kristoffer Kristoffer. Du gör mig glad. It's what to do to me!
När jag och Kristoffer gjorde slut var jag galet rädd att jag skulle ångra mig. Jag hatar att ångra mig. Jag var så himla rädd för att jag skulle känna efter ett tag, t.ex. när han träffade någon ny, att jag gjort mitt livs största misstag. Så känner jag inte. Inte en enda gång under de här nästan fem månaderna som gått sen vi gjorde slut, har jag tvekat på att det var rätt beslut. Å herre vad jag är glad för det.
Anledningen till att jag grät en skvätt var för att jag sa hejdå till Kristoffer idag på morgonen, och när jag kommer hem ikväll har han åkt med alla sina grejer. Han har ju inte bott i Kalmar på ett tag nu, men många av hans grejer har ju ändå varit kvar.
Men nu flyttar han verkligen och det kändes lite sorgligt idag på morgonen. Som sagt, att vi inte är tillsammans längre känns helt och hållet bra. Men i fyra år har vi bott i vår lägenhet och ju verkligen haft det bra, klart att det är lite vemodigt att det tar slut här.
Men det kändes snabbt bättre igen, när jag kom till jobbet tog jag en dusch, och satte mig sedan vid ett jättefint dukat frukostbord med massor av god mat och trevliga kollegor. Det är ju så här genom hela livet, tänkte jag. Man har perioder när allt är toppebra, men man stannar inte dem för alltid.
Och så tänkte jag på hur tacksam jag är för att jag har Kristoffer kvar, och kände att jag egentligen inte har något att sörja. Han känner mig mest i hela världen och jag älskar honom lika mycket som jag alltid har gjort. Att vi fortsätter vara så nära vänner känns så väldigt skönt. Och det känns också så väldigt skönt att jag vet precis vart jag har mina känslor, att vi fortsatte vara sambos i över tre månader, utan att en enda gång "falla tillbaka". Vi vet verkligen vart vi står.
Kristoffer Kristoffer Kristoffer. Du gör mig glad. It's what to do to me!
3 kommentarer:
Ååå, mina tårar börjar också rinna nu... Du är stark! Puss
Åhhh så fint och unikt. Ni har något fint tillsammans.
Jag tror jag har sagt det förr, ni är knasiga som har bott ihop tills nu och klarat det...helknasiga... fast på ett väldigt väldigt bra sätt. Men så är ni ju två mycket fina människor oxå.
Skicka en kommentar