Familjen Uebel

Christian och jag pratar förresten gamla minnen nu. Som när han var och hälsade på mig i Järnfrosen i somras, det var så jämars roligt. Vi var ute i Järnforsens heta nattliv tillsammans med mina gamla kula polare Anders och Sebastian och hittade på hyss.

Christian blev sedan lite sentimental nu. "Fan, jag blev så himla kär i din familj, de är så roliga"

Pappa! Samla nu familjen vid datorn, för här kommer Christians kärleksförklaring:

Mamma: Hon försöker liksom hålla ordning, och säga till er när ni går för långt i er knäppa humor, eller lär Julia dumma saker. Men innan hon hunnit skälla på er, så ger hon liksom upp, för att hon själv tycker själv att det är kul i smyg.
Pappa: Han är så skojig. Det var så roligt när han satt själv i vardagsrummet och helt plötsligt började skratta. För att han kom och tänka på när jag trillade förut. Det var ju knäppt att han satt där och skrattade så mycket åt mig. Jag fick ju skämmas.
Matilda: Hon är så rebellisk, jag känner igen mig i henne. Och så tycker hon att det är jättekul när ni skojar om saker som hon egentligen tycker är fel, men hon vill inte visa det.
Louise: Mest är det nog att hon tycker jag är kul, för det tror jag faktiskt hon tycker.
Julia: Varför hon är kul går inte att sätta fingret på, det är så mycket. Att hon kallar mig kungen t.ex.

"Det behövs liksom inga ord, de är så himla roliga bara"

Gråter ni nu familjen Uebel? Visst är det vackra ord? Christian blir nog generad när han ser att jag skrivit detta i ett blogginlägg. Men ni är ju vana vid att se Christian sån. Som t.ex. när jag berättade att han la allt ert pålägg på golvet när vi kom hem fulla och skulle äta lite. Det tyckte du var pinsamt att jag berättade Christian!

Undrar hur jag framställer min familj? Kanske som riktiga drägg som lär barnen dumma saker och skrattar åt knäppa grejer, som pruttar t.ex. Familjen Uebel är inte ett dugg dräggiga. De är egentligen en lite pryd och ordentlig familj. Men. Något gick fel när äldsta dottern Charlotte slog ut i blom. Då var det bara att vänja sig vid galna upptåg och liv i luckan. Och så småningom se alla barnen ta efter henne, och till och med tycka det var roligt. Det är inte längre lönt att höja på ögonbrynen åt Charlotte.