Nu ska jag bjuda på lite djup, jag vet att några är nyfikna på vad jag skrev mellan raderna tiden efter att jag och Kris gjort slut. Nu ska ni få höra.
Jag lyssnade på Håkan Hellström förut, bl.a. låten med den lilla nätta titeln "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig"
I somras tyckte jag mycket om den här låten, vissa delar av texten sa precis som jag kände.
Livet innan dig kunde jag, utan och innan. Jag kunde ha haft det så för alltid.
Jag träffade ju som de flesta redan vet, en kille för nåt halvår sen, som jag gillade lite för mycket för att kunna strunta i. Det var anledningen till att jag kände mig tvungen att göra slut med Kristoffer. Eller, jag hade faktiskt kunnat strunta i killen. Han bor långt ifrån mig, så det hade varit lätt att bryta kontakten, vi hade ju inte riskerat att stöta på varandra precis.
Man kan alltså inte säga att det var för den här killens skull som jag gjorde slut med Kristoffer. En kille som jag känt i en vecka kan ju omöjligt betyda tillräckligt mycket för det. Men det faktum att jag ändå kunde känna så för någon annan, och förstås, tidigare funderingar på min och Kris framtid, gjorde att jag kände att det var dags.
Iallafall. Jag blev faktiskt rikigt kär i den här killen, och även om jag hela tiden försökte ta hans gullighet med en nypa salt, så hoppades jag nog på något.
Nu blev det ju inte så mycket mer än en härlig period av fina sms, glada telefonsamtal, och en kort träff mellan oss. Sen blev jag dumpad. Det dumma var att han gjorde det på ett så snällt, bra sätt, det är ju lättare att sluta tycka om någon som är dum. Det var inte så mycket att säga eller göra, helt plötsligt var det helt enkelt bara jag som var kär. Kanske hade det varit så hela tiden, (isåfall kan man ju sjunga med Håkan en bit till, hih) men jag tror faktiskt att han var kär i mig, jag tänker iallafall fortsätta låtsas det.
Jag grävde ner mig lite i det här, eller vad säger ni vänner? haha. Och där passar ju låttiteln in så bra. Just ordet älska, är ju inte helt rätt förstås. Men hatade att jag gillade killen så mycket. Att jag inte bara kunde släppa det, bli kär i någon annan. Åå vad jobbigt det var.
Anledningen till att jag bubblar ur mig det här nu, är att jag som jag skrev i början, ju aldrig riktigt skrivit om detta innan, bara lite mellan raderna. Och jag grämer mig inte över honom längre, jag har slutat vara kär. (Men vad bra Charlotte, efter över fyra månader har du släppt det, kanske ni tänker.. men det var fakiskt ett långt tag sen jag slutade tänka på honom jämt och hela tiden) Men. Den här helgen har jag tänkt mycket på allt som hänt sen i maj, och till råga på allt så drömde jag massor om allt inatt. Så nu ville jag skriva om det. Fortsättningen, vad som har hänt efter denna killen, får ni en annan gång, när jag har släppt det. haha
Jag hade kunnat vara en bitter surskalle, t.ex. för att jag hade det väldigt bra med Kristoffer, och gjorde slut med honom i "onödan". Men så känner jag ju inte nånstans. Jag är glad för det som var. Jag är också glad för att jag och Kristoffer gjorde slut, vi är jättebra kompisar nu, och det känns helt rätt. Tillslut är jag glad för att jag är så glad. Det är så skönt att se positivt på livet. Tänk de som bara ser bekymmer överallt. Vad tråkigt det måste vara.
I somras tyckte jag mycket om den här låten, vissa delar av texten sa precis som jag kände.
Livet innan dig kunde jag, utan och innan. Jag kunde ha haft det så för alltid.
Jag träffade ju som de flesta redan vet, en kille för nåt halvår sen, som jag gillade lite för mycket för att kunna strunta i. Det var anledningen till att jag kände mig tvungen att göra slut med Kristoffer. Eller, jag hade faktiskt kunnat strunta i killen. Han bor långt ifrån mig, så det hade varit lätt att bryta kontakten, vi hade ju inte riskerat att stöta på varandra precis.
Man kan alltså inte säga att det var för den här killens skull som jag gjorde slut med Kristoffer. En kille som jag känt i en vecka kan ju omöjligt betyda tillräckligt mycket för det. Men det faktum att jag ändå kunde känna så för någon annan, och förstås, tidigare funderingar på min och Kris framtid, gjorde att jag kände att det var dags.
Iallafall. Jag blev faktiskt rikigt kär i den här killen, och även om jag hela tiden försökte ta hans gullighet med en nypa salt, så hoppades jag nog på något.
Nu blev det ju inte så mycket mer än en härlig period av fina sms, glada telefonsamtal, och en kort träff mellan oss. Sen blev jag dumpad. Det dumma var att han gjorde det på ett så snällt, bra sätt, det är ju lättare att sluta tycka om någon som är dum. Det var inte så mycket att säga eller göra, helt plötsligt var det helt enkelt bara jag som var kär. Kanske hade det varit så hela tiden, (isåfall kan man ju sjunga med Håkan en bit till, hih) men jag tror faktiskt att han var kär i mig, jag tänker iallafall fortsätta låtsas det.
Jag grävde ner mig lite i det här, eller vad säger ni vänner? haha. Och där passar ju låttiteln in så bra. Just ordet älska, är ju inte helt rätt förstås. Men hatade att jag gillade killen så mycket. Att jag inte bara kunde släppa det, bli kär i någon annan. Åå vad jobbigt det var.
Anledningen till att jag bubblar ur mig det här nu, är att jag som jag skrev i början, ju aldrig riktigt skrivit om detta innan, bara lite mellan raderna. Och jag grämer mig inte över honom längre, jag har slutat vara kär. (Men vad bra Charlotte, efter över fyra månader har du släppt det, kanske ni tänker.. men det var fakiskt ett långt tag sen jag slutade tänka på honom jämt och hela tiden) Men. Den här helgen har jag tänkt mycket på allt som hänt sen i maj, och till råga på allt så drömde jag massor om allt inatt. Så nu ville jag skriva om det. Fortsättningen, vad som har hänt efter denna killen, får ni en annan gång, när jag har släppt det. haha
Jag hade kunnat vara en bitter surskalle, t.ex. för att jag hade det väldigt bra med Kristoffer, och gjorde slut med honom i "onödan". Men så känner jag ju inte nånstans. Jag är glad för det som var. Jag är också glad för att jag och Kristoffer gjorde slut, vi är jättebra kompisar nu, och det känns helt rätt. Tillslut är jag glad för att jag är så glad. Det är så skönt att se positivt på livet. Tänk de som bara ser bekymmer överallt. Vad tråkigt det måste vara.
8 kommentarer:
hmmm.. undrar hur många som ska säga nu: om du nu har släppt det, varför skriver du århundradets längsta inlägg om honom då?
"Tänk de som bara ser bekymmer överallt. Vad tråkigt det måste vara."
Det är väldigt tråkig också.
Nej, men det e väl bra att ventilera lite. Du bara redogör, inget annat.
Nu ska jag skriva vidare på min lilla kukbajskiss-uppsats.
Pyss
Fy va hård jag kan vara mot dig ibland...jag glömmer att du är en vanlig vilsen flicka ibland under all tuffhet ;) Ja nu vet jag ju att du inte är helt vise i pannkakan utan också väldigt väldigt toff. Men jag måste ju få låta dig göra alla dom där dumma misstagen som du inte har hunnit göra än i ditt liv, och jag måste ju få låta dig älta. För Älta är kanske det bästa som finns. Behöver inte betyda så mycket mer än att du är som alla oss andra vilket är väldigt skönt. Jag svamlar som ena annan fyllbult men det får man också... Löv ja.
ÅÅ cicci, vad skönt. Då kanske jag slipper "åh-din-jävla-idiot-nöt-blickarna" när jag ältar mina funderingar och planer. haha. ;) Men ält kan också göra en tokig. Jag behöver lära mig att älta mindre. Jag behöver också lära mig att inte bry mig så mycket. pussipuss älskade kissi!
Och så undrar jag vad det är för en stackare som kommenterade förut. Någon som bara ser bekymmer? Den personen skulle behöva vänner som mina (och mig). Jag kan dela med mig! :)
Du! Skratta lite åt den där lampan han hade i huvudet istället , haha:)
HAHAHA! men alltså. Ni får inte missförstå detta inlägget. Ni behöver inte trösta mig, jag är inte ett dugg deppig! Jag är glad ju. kolla: hahahaha
Haha! jo jag skulle väl behöva de =)
Skicka en kommentar