Nej jag var visst inte så sugen

Skrev jag förra veckan att jag var sugen på att blogga igen? Det var ytterst tillfälligt. Nu för tiden har jag nämligen lust med.. ingenting. Jag vill bara ligga i sängen och sova, och det gör jag en hel del.

Det är tungt nu. Och det känns ännu tyngre av att tiden går utan att jag orkar få något gjort. Jag jobbar ju en del, men känner mig omotiverad och oengagerad. Så vill jag inte vara på jobbet. Jag vill lägga ner hela min energi på mina kära killar när jag är där. Men jag orkar inte. Och här hemma. Mycket av bohaget ligger fortfarande nerpackat på vinden. Och det som är upppackat ligger här och där, inte mycket ligger på sin plats. Jag hatar att ha det så, jag vill ha ordning och reda. Men jag orkar inte ta tag i det.

Förut var jag ute i solen en stund, tänkte att det skulle ge energi. Men jag somnade.

Gnäll, gnäll, gnäll. Jag vet att jag är en gnällig person. Men jag orkar inte låta bli längre.

Hejhej

Nu är det så att jag har bestämt mig. Jag saknar bloggen. Förut tjatade många på mig att sätta igång att skriva igen, men nu har ni visst tröttnat på att tjata, så nu är det dags.

Det roliga är att jag sätter igång just precis nu. När Jenny är på stan och säkert fräser över hur långsamt det går för mig att göra mina morgonrutiner och komma ner och möta upp henne. Men innan vi pratade med varandra strax efter mitt uppvaknande så visste jag inte att vi skulle gå på stan, så det är klart att det tar en stund att förbereda sig.

Jenny vet att jag är slö och ostressbar.

Pressmeddelande

Jo. Jag har nastan aldrig teckning. Sa om ni har smsat mig och inte fatt nat svfar beror det nog pa att smset har forsvunnit under alla de dagarna som mobilen inte har funkat.

Det ar inte sa att jag struntar i er!

hoho?

Mor, far, systrar, mormor, morfar, farmor farfar, kusiner och mostrar, ar ni dar?

Inga spar ifran er i form av kommentarer.

Har ni hittat min resedagbok?

Jag har det toppen!

Hong Kong

Vi a pa hong kong airport. Har varit inne i city och bott en natt pa hotell. Vi alskar sushi. Igar hittade vi en resturang med sushitrain och det var fantastiskt.

Det ar sa underbart nar man kommer ut fran en flygplats och kanner luften. Utomlandsluften. Ljummen luft och palmer. Det ar tillfredstallelse i hela kroppen.


Jag har skrivit en inlagg pa resedagboken om var visit i hong kong. Jag ar lite kluven till vart jag ska skriva om resan. Har eller pa resedagboken. Just nu har jag bestamt mig for att har skriver jag lite mer som vanligt (allta ungefar ett inlagg var tredje manad) och pa resedagboken skriver jag mer om resan. Vi far se.


Det ar ocksa sa att jag kanner att min blogg ar lite mer personlig eller kanske privat, an vad resedagboken ar.

Ni far kolla bada helt enkelt. Pa resedagboken ar mitt alias: charlotte_u

Ändrad info

Jag skrev förut att jag kände lugn. Inte längre. Den härliga känslan försvann när jag kom hem. Det var nämligen ganska mycket kvar att göra i hemmet.

Jaja. Det var iallafall sista gången min kära (märk väl, han är mig fortfarande kär) sambo hade rätten att bli sur på mig när jag uttryckte min oro över hur väl han skulle klara ut vad han tagit på sig.

Jaja igen. Imorn åker vi och så är det över tre härliga månader tills vi måste ta tag i den vidriga uppgiften att packa upp allting igen.

Hejdå

Nu bär det snart av. Jag jobbar sista passet på mitt jobb, och Anders på sitt; hemmet.

Han har tagit hand om allt i lägenheten, packning och städning. Jag känner mig, trots mitt otroliga kontrollbehov alternativt behov av att allt ska vara på mitt sätt så som jag hade tänkt mig, känner mig faktiskt alldeles lugn. Jag har lämnat det ifrån mig och Anders tar hand om det. Skönt.

Ja, vi ska ju alltså hyra ut lägenheten medan vi är borta. Jag känner mig lugn även där, det är en bra tjej som ska hyra den, hon kommer vårda den ömt

Vet ni vad jag känner. Jo, allt är fixat. Jag känner lugn. En helt underbar känsla som jag absolut inte trott att jag skulle känna såhär dagen innan avfärd. Speciellt förra helgen kändes känslan av lugn mycket avlägsen

Jag och Anders. Vi har haft det kasst. Egentligen kanske man ska säga att vi har det kasst. Just nu har vi det mycket bra, men jag vet att vi hela tiden nära gränsen. Att små bagateller fortfarande kan bli väldigt stora.

Men nu ska vi ha det bra. Vi ska göra roliga saker ihop. Nu är det skärpning. Jag tror vi komemr få det toppen. Och jag tror på en resa som en räddning. Anders kommer vara fantastisk att resa med.

Imorn lämnar vi vår borg och återvänder inte fören i maj. Vi ska sola, bada, shoppa, surfa, vandra, campa, äta, dricka, träna, slappa, sova, resa, titta (på massa gravfält) och spela sällskapsspel. Och mycket mycket mer.

Det brinner i knutarna

Det är mycket som ska ordnas inför en resa på över tre månader. Och samtidigt jobbar jag. Och samtidigt rycker det i skidåkarmusklerna. Anders har egentligen mer att göra än vad jag har, men han drar till sälen bara sådär. Så då gör jag också det. Det får gå som det går med allt annat.

Allt ordnar sig nog alltid på nåt sätt, utom en grej, som kräver en del för att ordna sig.

Lägenheten.

Vi vill inte hyra ut den till vem som helst och vi vill helt ha tillbaka den direkt när vi kommer hem. Vi vill helst inte hyra ut den alls, men vi vi ännu hellre slippa betala hyra när vi är borta.

Så med lägenheten brinner det i knutarna. Vi måste snart välja en person som ska bo i vårt hem och vara rädd om våra grejer, och skriva kontrakt och komma överens om ditten och datten.

Hallå? Är du en ansvarsfull, ordningsam, försiktig, ärlig, rädd-om-andras-grejerig person som vi helst känner eller iallafall känner till och som vill hyra vår lägenhet? Låt mig veta.

Åker tåg

Jag har med mig datorn, för jag håller på och kollar upp och planerar. Googlar som aldrig förr.

Vi landar i Perth den 25:e januari, och flyger från sydney till Kina den 20:e april. Vad som händer däremellan vet vi inte. Lite ska vi planera nu, lite ska vi planera där, lite ska vi lämna åt att ta dagen som den kommer.

Kina får vi planera när vi har tidSå. Några veckor kvar av tjocka klumpiga kläder och minusgrader (med en minusgradstopp i sälen nästa vecka), sen sommar ändå fram till hösten. Ja, så brukar det ju vara, men i år börjar sommaren redan i januari.

Andra halvan av 2009 har varit en oförlignelig skittid. Imorn är sista dagen på 2009 och nästa år då får det vara nog.

Jag ska bli en glad, sprallig, positiv och behagligt belåten människa igen. Jag har saknat mig.

Välkommen julen

Detta är mina julklappar. Imorn är de inte mina längre, utan tillhör någon annan lycklig själ.
Jag ska jobba min livs första julafton imorn, men det känns inte så hemskt som jag har trott hela hösten. Självklart beror det på mina fina jobbarkompisar som ordnat så att jag får sluta vid ett istället för nio på kvällen. Då hade jag gråtit hela dagen.

Men nu får jag ta med min Anders och åka hem till Järnforsen och vara hemma lagom till Kalle Anka (som jag tittar på bara för att man ska). Bara nu anders mår bra imorn, ikväll har han varit sjuk.

Jag sjöng ju så fint i kyrkan förra helgen, snälla kan han inte få vara frisk imorn? Det är min julönskan.

Dan före dan före dopparedan

Igår åt vi julgodis, drack glögg, slog in klappar och rimmade. Jag rimmade.

Anders tittade förskräckt på mig när jag sa att det tvunget måste vara rim på alla klappar när man firar jul hos familjen Uebel. Så är det inte, det är bara jag som önskar att det vore så. Det är mest jag som rimmar, jag är världsbäst på julklappsrim.

Jag är väldigt nöjd med alla klappar jag köpt i år. Jag försökte tänka på att inte handla för så mycket pengar, vi ska ju ut och resa i januari och försöker hålla i pengarna tills dess, och jag kommer ju dessutom köpa med mig grejer hem till familjen ifrån resan. Så de får sina julklappar i maj hade jag tänkt. Men det tänket sprack lite. Jag har hittat bra julklappar här och var, och inte kunnat motstå att köpa en till. Och en till.

Idag slutar jag halv fyra, då bär det av hem till Domaregatan för mer julklappsinslagning, rim och mys. Uppesittarkväll med världens bästa sambo.

Hur gammal är du? Tjugofyra.

Idag är första dagen på resten av mitt liv

Jag hade faktiskt bestämt mig. Det var inte meningen att jag skulle "se" vad som händer. Att fundera på saken var inte ett alternativ.

Men oj vad han låg på. Och fast jag hade bestämt mig och inte trodde på det längre, lyckades han övertala mig. Han har pratat. Han har tröstat, klappat, kramat. Förstått, förklarat, försäkrat.

Nu tror jag på det här, det måste jag, annars hade jag inte kunnat ge det en chans till. Oj vad det var svårt att bestämma sig för att tro en gång till. Men. Jag kunde inte motstå.

Jag har varit hård, bestämd och inte skrätt orden. Befriande. Och att det har funkat, har varit ett bevis i sig. Jag ska hålla i det, räkna med det. Charlotte med skinn på näsan är tillbaka. Med grynet som förebild: Ta ingen skit!!!!!!!


Jag älskar min kille.

Tåg

Igårkväll satt jag hemma ensam och surade över vad som verkade bli ännu en helg av händelselöst innesittande, med regelbundna suckar åt det grå. Helgslöseri! Men så frågade en av mina käraste vänner, som jag träffar alldeles för sällan, om jag inte skulle komma till malmö och umgås med henne och tjejerna. Fantastisk idé. Jag bokade en tågbiljett och nu sitter jag här. På väg. Det är ganska mysigt att åka tåg med en kopp te och härlig musik i lurarna. Idag bryr jag mig inte så mycket om grådiset.

Idag sken solen i några minuter. Underbart. Jag tror inte vi har setts på två veckor och jag har verkligen saknat den.

Detta gråa överallt. Jag tänker för mycket, det går inte att låta bli.

Jag känner lättnad och samtidigt känner jag en enorm saknad.

Skit skit skit

Det är grått ute och blötsnön vräker ner. Jag är sur, arg, ledsen, besviken. Anders vill/kan inte resa.

När vi var i australien för snart ett år sedan så sa vi bestämt att dit ska vi åka nästa år igen. Så sen i januari har jag varit inställd på att göra en stor resa i början på nästa år. Vi har pratat och drömt om denna resa sedan dess. Vi har varit slöa med att ta tag i det. Planera vart vi ska, vad vi ska göra, och framförallt boka resan. Men jag har inte haft några tvivel på att det blir en resa i januari.

I helgen tog jag tag i det, satt i timmar och surfade runt och letade information. Planerade en rutt, gjorde en detaljerad budget, kollade flygpriser och skickade iväg förfrågningar till ett dussin resebyråer. En av resebyråerna kom med ett toppenförslag, bra mycket billigare än vad vi vågat hoppats på. Jag kunde knappt bärga mig till Januari.

Men. Och detta är världshistoriens största men. Jag fick idag veta att Anders inte har råd att resa i januari. Jag har sparat i ett helt år, jag är stenrik. Men han vill inte resa för mina pengar.

Jag måste resa i vår, annars bryter jag ihop. Det har motiverat mig att snåla, snåla, snåla och spara, spara, spara. Men jag vill ju resa med Anders. Dels för att han vore min perfekta resekamrat. Och dessutom. Ska jag leva utan min kille i tre månader? Otänkbart. Jag vill inte det. Jag led verkligen de tre månaderna han var i sälen i våras, och då träffades vi ändå en hel del. Jag vill inte göra om det.

Så. Två alternativ som är otänkbara

1. Låta bli att resa i vår

2. Sakna Anders i tre månaders.

Det värsta av allt i denna vånda är tidspressen. Jag måste bestämma mig fort. Den kanonbilliga biljetten släpps imorgon.

Kan någon ge mig ett tredje underbart alternativ. Nu med en gång.

Fyra systrar Uebel

Idag äter jag middag i Järnforsen. Det är föräldrafritt. Mamman är i Linköping på träslöjdskurs. Pappan är som vanligt inte hemma från jobbet när han borde. Endast fyra systrar som håller låda. Vilken låda. Gud vad jag tycker om dem. Onödigt att försöka beskriva alla roliga situationer som uppstår. Alla skratt de bjuder på. Framförallt Julia. Vilken stjärna.

Nöff

Lite feber på det här så har jag alla kriterer för att diagnostiseras med svinis.

Jag har ju näst intill velat ha den där influensan. Jag tillhör de hårdhudade som tror på att det som inte dödar det härdar. Låter man kroppen själv klara sig igenom en sån här influensa (vilket man med allra största sannolikhet gör) står man pall för så mycket annat.

Men nu passar det sig inte att jag får den.

Så jag kurar och kurerar i soffan. Har dukat bordet med clementin, banan, vindruvor, juice, mjölk, förkylningste och halstabletter. Så nu kan jag ligga här tills jag behagar ta mig till sängen för att sova. Är just nu trött men inte sömning.

Farmor

Tänk att min lilla farmor Astrid har bilvit 80 år. I måndags ställde hon till med stort kalas för släkt och vänner. Mycket trevligt, och mycket god mat.

För tio år sedan, när farmor fyllde 70, fick hon en dator av oss. Då var hon väldigt modern tyckte jag. Och hon har hängt med i svängarna minsann. Nu sitter hon vid köksbordet med en bärbar dator med trådlöst internet och läser min blogg.

Så detta inlägg tillägnas min älskade, moderna, 80åriga farmor. Och farfar också förstås. Troligtvis mina äldsta bloggläsare.

Puss på er!

Kärlek är att gå med på idiotförslag

Min kille alltså. Jag är så upp över öronen förälskad. Det finns många anledningar. Idag t.ex. när jag kom hem från (stenhårda) träningen sköljde kärleken över mig. Anders hade fixat tacos och det vara bara att sätta sig till bords.

Nu ska jag berätta något konstigt som har blivit så bra. Vi har gjort vissa omstruktureringar i vardagen, jag har gett vika för något jag älskar. Nämligen att hålla ordning.

Sån här är jag:

• Man plockar undan saker man har använt. Direkt.
• Man lägger smutstvätt i tvättkorgen.
• Man har inte massa (definitionsfråga = en del diskussioner) kläder framme.
• Man diskar undan i köket när man har lagat mat. Ofta hinner man diska det mesta medan man lagar maten.
• Man plockar bort sin tallrik och ställer in den i diskmaskinennär man ätit klart. Direkt.
• Man plockar iordning i vardagsrummet innan man går och lägger sig.
• Man ställer skorna på skohyllan. Inte precis innanför dörrn.
• Man bäddar sängen när man gått upp.
• Osv. osv. osv.

Sån här är Anders:

• Man gör saker när man känner för det.

Detta har skapat problem. Kan man väl säga. Jag har tyckt att de rätta är att ha ordning hemma. Och man kan lika gärna göra saker, som ändå ska göras, direkt. Och om man inte gör "tråkiga måsten" direkt, så byggs de bara på, och tillslut har man så många "tråkiga måsten" som ska göras, att man inte orkar ta tag i dem. Dessutom. Det är så skönt att ha de "tråkiga måstena" gjorda, när man ska ägna sig åt något kul. Då slipper man tänka på det där tråkiga man måste ta tag i efteråt. Och när känner man egentligen för att städa? Detta har varit mina lysande argument.

Anders fick dock ett plötsligt bryt och sa till mig att jag skulle anpassa mig efter honom istället. Nämligen "man gör saker när man känner för det".

Okidok, sa jag (mycket, mycket missnöjd och säker på ett boendesituationshaveri. Anders kommer aldrig, aldrig att städa).

Men vet ni vad. Jag står ut jättebra. Visst trivs jag bättre med ordning och reda. Men det är samtidigt ganska skönt att skita i och diska ibland. Och det bästa, bästa av allt är att Anders är jätteduktig på att städa. Han känner tydligen för det ibland. Han känner också för att överraska med tacos när jag kommer hem från träningen. Gå upp tidigt och baka scones och väcka mig med bricka på sängen. Ge mig massage utan att jag tjatar. Och andra fantastiska grejer.