Sambo

Idag börjar ett nytt kapitel i boken om mitt liv och leverne. Nu är tiden som ensamboende över. For ever. Anders är otroligt välkommen in, men det var ändå med liten gnutta vemod jag satt alldeles ensam i lägenheten igårkväll. Jag trivs så himla bra med att umgås med mig själv.

Nu är det ju dock så att det känns inget annat än bra att han flyttar in hos mig (nej- hos oss). Vemod var nog ett tokigt ordval. Jag är snarare nöjd över det gångna året, jag har njutit till fullo, och är klar med det nu. Jag längtar efter att ha Anders här.

Allra mest njutningsfullt kommer det vara att ha en sambo som köper presenter, lagar mat, säger snälla saker, städar, masserar, betalar räkningar, går ut med soporna och rensar vattenlås. Sån är min Anders.

(Och jag också)